Automatisering – Behöver vi vara oroliga för jobben?

Automatisering, digitalisering, robotisering. – Begrepp som duggar tätt i dagens kunskapssamhälle och ofta då i kombination med nästan ödesmättade konstateranden om dess negativa inverkan på jobben. Exemplen är många: En bank i Holland meddelar tex att de kommer att låta 5 800 anställda gå för att ge plats åt en ”digital finansplattform”. Ett datorprogram ställer idag vissa cancerdiagnoser med större precision än de mest erfarna onkologer. Så kallade ”co-bots” som arbetar tillsammans med anställda och där omprogrammering av robotens rörelser reducerats till en enkel knapptryckning blir allt billigare. Logistikbranschen kommer allt närmare en bred introduktion av självkörande fordon. Automatiseringen av våra arbetsuppgifter är över oss på bred front. Hög- eller lågutbildad spelar ingen roll – ingen går säker.

Det faktum att maskiner ersätter mänskligt arbete är inte något nytt. Det har också i ett historiskt perspektiv bidragit till en enorm välfärdsförbättring genom att frigöra människor från tungt, farligt och repetitivt arbete. En av huvudkaraktärerna i P A Fogelströms Stockholmssvit, Henning, är blott 36 år gammal när han dör i en stuga på Södermalm utsliten av arbete. Automatiseringen är en starkt bidragande orsak till att dagens Södermalmsbo knappast kan föreställa sig Lotten och Hennings umbäranden. Detta glöms lätt bort i dagens debatt.

Det som skett på senare tid är att automatiseringens effekter spårats till yrken som tidigare ansågs fredade vilket spätt på den alarmistiska stämningen. Högutbildade specialister kan till exempel ersättas av digitala lösningar. Samtidigt är det lätt att blunda för de jobbskapande processer som sker. Låt oss till exempel ta apputvecklare. Om vi backar 20 år i tiden och letar efter någon som prognosticerar att 5 000 personer kommer att jobba med att ta fram ”appar” i framtiden så får vi nog leta länge.

Istället bör automatisering betraktas som jobbpåverkande snarare än jobbförstörande och är på så vis en spegling av den pågående strukturomvandling som sker och som de facto skett i olika vågor de senaste 200 åren. Jobb förstörs och jobb skapas men viktigast av allt är hur dagens jobb förhåller sig till den teknikutveckling som sker. Istället skulle jag vilja peka på betydelsen av att tidigt introducera en teknisk kunskap och beredskap inom ett brett spektra av våra nuvarande yrken, och då inte bara i uppenbara yrken som ingenjörer och IT-personal utan desto viktigare bland tex vårdpersonal, pedagoger och ekonomer. En sjuksköterska kommer i framtiden att behöva ha den kunskap som krävs för att sköta en vårdrobot, en ekonom kommer att behöva tillgodogöra sig tekniker för att hantera molnet-tjänster och en speciallärare kommer behöva ha kunskap kring den senaste digitala tekniken i sitt pedagogiska arbete. Här har vårt högre utbildningssystem och arbetsmarknadens parter stora utmaningar framför sig för att se till att teknikacceptansen inte blir en generationsfråga. Klarar vi att förbereda oss på så vis blir också effekterna av automatiseringen mildare och det finns ingen anledning till oro.

img_3482

Däremot kan vi konstatera att den tilltagande debatten kring teknikutvecklingens påverkan på jobben missar några andra aspekter av potentiell samhällspåverkan. Givet den enorma produktivitets- och konsumtionsökning vi sett sedan 1970-talet och de oförändrade arbetstiderna, varför diskuterar vi inte arbetstidsförkortning? Inte minst mot bakgrund av priset som vårt klimat riskerar att få betala för ständigt ökad konsumtion. Gissningsvis talar vi inte om 6-timmars arbetsdag eftersom den frågan, dvs om huruvida automatiseringen kan vara arbetsfrigörande eller ej, är snärjd i en annan fråga som rör hur finansieringen av vårt framtida välfärdssamhälle skall se ut.